tråkigt väder ger tråkiga dagar
Tyvärr har min dag varit så på grund ut av väder och lite annat. När vädret är dåligt har man ingen lust att gå ut överhuvudtaget eller göra något för den delen heller, för om man gör något inne så blir det oftast film eller liknande och ärligt talat det är sånt man gör med ett syskon eller sin pojkvän. Går med tjejkompisar också med det finns ju så mycket andra roligare saker att göra med vännerna. Så när vädret suger så suger dagen oftast också. Så är det oftast för min del, ska inte säga alltid, men det blir oftast så.
Imorgon skulle det i alla fall sticka fram lite solsken och högre grader :) låter skönt. Får se vad jag gör ut av dagen, ska i alla fall försöka vara ute mycket, kanske ta en lång promenad med hunden och sedan komma hem och ta en fika på verandan :) jaja, får se vad dagen ger helt enkelt.
I helgen är det ju midsommar, oftast åker man ut på landställen och samlar släkt och vänner hemma eller ute på sjön. Det är olika. Men vår familj har alltid firat midsommar ute på sjön på en och samma ö varje år. Riktigt mysigt, man har en del släkt och en del vänner närvarande så det blir en lagom blandning :) och jag har firat midsommar ute på korpen (som ön heter) i hela mitt liv. Och nu är det så här att Lucas har frågat mig i fall jag vill fira midsommar ute hos honom med hans släkt och vänner, och då snackar vi folk på 35-40 personer. Vilket jag inte riktigt är van med och dessutom är säkert hälften ut av dom lite halvfrämmande människor för mig.
Jag och träffa nya människor och vara bland massa folk och vara supersocial är inte riktigt jag. Jag är mer tillbaka dragen, blyg rätt ut sagt och vill inte synas så mycket än som behövs och gillar inte att presentera mig själv för främmande människor och berätta om mig, för då börjar mina tankar rulla "kommer dom gilla mig" eller "sa jag verkligen det där" eller en annan vanlig tanke "hjälp jag vill inte vara här".
Yes, det är jag i ett nötskal, har varit så i hela min uppväxt och något jag kämpar gärnet för att få bort. Jag hatar och vara blyg och tillbaka dragen, näst intill tråkig.
Och jag försöker att inte tänka att jag är en blyg människa utan ta utmaningen istället. Men jag vet inte om jag är redo för denna jätte utmaning!
Dessutom, grejen är med Lucas är att han är min raka mottsats. Han är framåt, trevlig, glad och klarar av att synas och höras, en sådan kille alla snackar med och gillar.
Och så ska jag stå där bredvid och kommer inte gör annat än att le och säga "Hej, Gina". Och svara typ ja och nej på frågor. Så patetiskt. Den människan jag inte vill vara längre, blir jag bredvid honom.
I alla fall, jag vill att Lucas ska följa med ut på korpen och fira en midsommar där med folk som han dessutom känner (inte för att det vore problem annars) och det skulle bli mycket mer avslappnat för min del.
Men Lucas vill att jag ska fira midsommar hemma hos honom med hans släkt och vänner, en del släktningar som han bara träffar vid speciella tillfällen för att de bor på sådant avstånd som jag kommer känna mig obekväm i att behöva presentera mig och visa framfötterna och allt det där.
Inget är bestämt men jag känner ändå denna ångest redan nu.
Det jobbigaste är att jag vill verkligen träffa Lucas i midsommar för i sommar överlag kommer jag och Lucas knappt ses, han kommer vara utomlands tittsom tett och jag kommer få träffa honom några enstaka gånger mellan resandet.
Oj, vad långt detta blev nu. Men ville verkligen lätta på detta, vet inte vad jag ska göra?
Vad ska alla andra göra under midsommar, är det bara jag som har midsommarproblem som kommer upp?
